Faktablad
Definition:
Lämning efter anläggning som använts för framställning av kemiska produkter
Exempel på tjärdalar
Tjärdal i Attsjö, furuby socken.
Foto 2005 © Björn Möller
och utloppet i närbild från dito
Foto 2005 © Björn Möller
Tjärränna, väster om Vislanda
Foto 2005 © Björn Möller
och dito tjärränna, annan vinkel, väster om Vislanda
Foto 2005 © Björn Möller
Vänster bild visar baksidan av kullen som på dess andra sida hade en tjärränna. Kullen såg helt ointressant ut från fel sidor. Det hänger på så mycket att man verkligen hittar något. Kullen ligger i Voxtorp, Furuby socken. Foto 2005 © Björn Möller
Samma kulle igen men fotograferad närmre. Den såg onaturlig ut och därför gick vi runt och fann tjärrännan enligt ovan till höger.
Jag står på Kolbotten och fotograferar mot Tjärrännan, Västorp, Furuby socken. Foto 2005 © Björn Möller
Tjärränna, förmodligen i Virestad socken. Foto 2005-09-14 © Björn Möller
Fotoexempel på beckframställning saknas ännu, t ex beckgryta.
Kommentar: Trankokerilämningar registreras under Livsmedelsindustri eftersom sillsalterier och trankokerier ofta varit samlade på en plats och det kan vara svårt att särskilja spåren efter de olika momenten i hanteringen av sillen.
Beckgrytor består av en kallmurad stenkonstruktion att ställa en järngryta i. Tjära kokades upp i järngrytan och därigenom fick man ner vattenhalten.
Lämningar efter alunbruk, benstampar, krutstampar, pottasketillverkning och salpetersjuderier kan bl.a. bestå av husgrunder, ugnar/eldstäder, avfallshögar, hjulgravar.
Tjärdalen och tjärgropen är i princip uppbyggda på samma sätt och består av en konisk tratt uppbyggd av timmer, stenblock och i sen tid av plåt. Skillnaden är att tjärgropen är nedgrävd i marken och tjärdalen är anlagd ovan mark. Tjärhällen består av en berghäll med ristade rännor för tjärans transport till ett uppsamlingskar. Tjärstenen är en flat sten med ristade rännor och centralt på stenen finns ett hål genom vilket tjäran rinner till uppsamlingskaret. Tjärbränningen gjordes i en uppochnervänd gjutjärnsgryta.
Tjärmilan är en stenkonstruktion med underliggande håla för uppsamlingskar. På stenkonstruktionen restes tjärmilan. Tjärmyrmilan anlades på en botten av plankor ute i en myr. Under plankorna fanns en näverklädd grop för uppsamling av tjäran. Tjärrännan är anlagd i en sluttning och består av en ränna med omgivande vallar samt en grop för uppsamling av tjära. Tjärugnen består av ett inre stensatt rum i vilket törveden staplas, omgivet av ett stensatt yttre rum där eldningen sker.
Från senare delen av 1800-talet och första delen av 1900-talet finns exempel på omfattande tjärframställning i s.k. tjärfabriker. Lämningarna kan t.ex. bestå av husgrunder, ugnsrester, stubbupplag.
Trätjära användes för att impregnera och skydda olika träkonstruktioner, t ex till båt- och fartygsskrov, bryggor, och lantbruket till förrådsdörrar. Trätjäran var under lång tid en av Sveriges exportprodukter.
Anmärkning:
Kolframställning
Kolbottnar, ställvis omgivna av gropar
Kolbottnar, omgiven av vall
Skorstensmilor
Liggmilor
Tjärdalar/tjärrännor
Tjärtrattar/tjärmilor
Kolarkojor
Kolgårdar
I Uppland beräknar man att järnbruken förbrukade 400 st normalstora milor om året.
Tjärtrattarna infördes i Sverige från Finland under 1500-talet.
Skorstensmilan är den miltyp som uppfanns senast.
Stubbskörd för energi är nytt men stubbrytning har gamla anor. Stubbar har utnyttjats länge av människan, men ändamålet har växlat över tiden.
Till slutet av 1800-talet: Tallstubbar för tjärframställning. Tallstubbar har utnyttjats för framställning av trätjära under lång tid, och hade sin kulmen under andra halvan av 1800-talet. Tjärframställningen hade sitt centrum i Västerbotten. Det viktigaste råmaterialet vid tjärbränningen var stubbar från timmeravverkningarna, som började i stor skala omkring 1850 i området. Det uppskattas att 20-25 miljoner tallstubbar skördades under perioden 1831-1905. En beräkning visar att stubbar skördades från 40.000 hektar under den 70-åriga perioden. Det motsvarar 600 hektar per år. Eftersom stubbarna skördades nära byarna rensades sannolikt byarnas närområden på brytvärda tallstubbar.
1980-talet: Stubbflis för massaindustrin. Under 1970- och 1980-talen talades det om kommande råvarubrist, och där kunde stubbarna bidra med råvara till massaindustrin. I regionen kring Mackmyra i Valbo, väster om Gävle, tillämpades en storskalig brytning av stubbar. Under perioden 1981-1988 bröts stubbar på cirka 1000 hektar per år. Verksamheten stängde dock ner i slutet av 1980-talet då det blev svårt med lönsamheten. Man hade bland annat problem med föroreningar och massaindustrin krävde ren råvara. Vid den tiden var flis från stubbar för dyr för att användas som bränsle.
Från 2005: Stubbar som skogsbränsle. I samband med uppröjningen efter stormen Gudrun 2005 vaknade intresset för att utnyttja stubbarna för energi. Under de senaste åren har stubbskörd bedrivits i både norra och södra delarna av landet. Stubbskörd bedrivs också i Finland. Teknik och metoder är under utveckling, och strävan är att hitta metoder som både minimerar kostnader, ger en ren råvara och ger minsta möjliga miljöpåverkan.
Omfattningen av stubbskörd är ännu blygsam. Sifforna i tabellen är förutom det uttag som gjordes i uppröjningen efter stormen Gudrun:
Årtal – Ytan i hektar
2005 – 10ha
2006 – 500ha
2007 – 1100ha
2008 – 1400ha
Informationen på denna sida bygger på Meddelande nr 4/2009 från Skogsstyrelsen (Stubbskörd – kunskapssammanställning och Skogsstyrelsens rekommendationer) samt från http://www.skogforsk.se/sv/KunskapDirekt/skogsbransle/Stubbar/Stubbtakt-har-gamla-anor/
-o-o-o-o-o-o-o-
Tjärhistorik
Tjära hör till de urgamla rökelsemedlen för luftvägar och allmän desinfektion och har varit ett universalmedel i folkmedicinen. Här något om de fyra vanligaste som också använts i hudvård och parfymeri.
1) Björktjära. Denna tjära var bekant för Plinius i Rom runt år 70; han berättar att den gjordes av gallerna men inget om hur den användes. I modern tid blev den berömd som ”ryssolja” som skyddade och gav doft åt ryskt lädrer. Enkla sorter användes till grövre lädervaror (stövlar), renade och nästan genomskinliga (beckolja) till finare skinn (handskar). Doften av ryskt läder utvecklades så småningom till en hel parfymgrupp läderdofter.
2) Talltjära. Romaren Plinius berättar runt år 70 om bränning av talltjära. Den första som rann ut ”som vatten” var bäst, kallades cedrium i Syrien och användes till balsamering i Egypten. Den ”cederolja” som egyptierna använde vid enklare balsameringar var dock inte tjära, har det visat sig, utan balsamterpentin. I Sverige och Finland har tjära betytt talltjära och där betraktades det första ”tjärvattnet” som skräp. I Sverige har tjära bränts sedan åtminstone medeltiden. Export är känd sedan 1300-talet men det mesta var till husbehov – tjära tätade båtar och tunnor, skyddade rep och läder, var hjulsmörja och universalmedicin.
Allt förändrades på 1600-talet när Europas länder började grunda krigs- och handelsflottor som behövde tjära till tätning av fartygen. Preussen som varit den största tjärproducenten började få slut på skog och Sverige tog snabbt över marknaden. Bönder och torpare som förr bränt till sig själva i en järnkittel började anlägga tjärdalar i utmarkerna. Tio dagsverken gav en tunna (125 liter) som kunde brännas på sommaren mellan sådd och skörd.
År 1600 producerades ett par miljoner liter tjära, ett par årtionden senare dubbelt så mycket, på 1640-talet 13 miljoner liter, på 1670-talet 14 miljoner, på 1680-talet 16 miljoner. Vid det laget var tjära Sveriges tredje viktigaste exportvara efter koppar och järn. Tre fjärdedelar kom från Finland. Tjärhandelskompaniet grundades 1648. All tjära måste nu säljas till kompaniet och till de priser kompaniet satte. Priserna blev på ett par årtionden så höga att importländerna måste söka tjära på annat håll eller bränna den själva. 1672 måste Tjärhandelskompaniet inställa betalningarna. 1715 frigavs handeln med tjära i Sverige. Exporten sjönk i ett par årtionden – ”bara” 14 miljoner liter om året i mitten av 1700-talet, nu en fjärdedel bränd i Småland och allt mer i Norrland – men hämtade sig sedan Stockholm kommit i gång som ny exporthamn. Snart gick 70 % av den svenska tjäran därifrån. ”Stockholmstjära” blev ett begrepp som används än idag som en kvalitetesbeteckning på förstklassig tjära. Ännu i början av 1800-talet exporterade Sverige nära 23 miljoner liter tjära årligen, nu det mesta från norra Sverige. På 1880-talet när Umeå blivit den största tjärhamnen var exporten redan på nedgång. Örlogskrigens tid var förbi och kring sekelskiftet 1900 försvann de sista segelfartygen. Världskrigen gav ett par små exporttoppar men tjärans storhetstid var förbi. Det används fortfarande som träskydd (gammalt recept: lika delar tjära, balsamterpentin och kokt eller rå linolja) men också den användningen ifrågasätts idag av EU-expertis.
3) Entjära. Entjära verkar ha kokats rätt allmänt i Sverige sedan åtminstone 1500-talet. Denna de gamla örtaböckernas ”eneträolja” var mer eller mindre ett universalmedel, bredvid den hemdestillerade ”enebärsoljan”.
4) Kadtjära. Också detta är en entjära, men av sydeuropeiska barrträdsarter, som inte alltid är en. Den tjära som användes i det antika Sparta kan t. ex. ha kommit från så väl enar som tallar och granar. Tjärorna användes på samma sätt som de nordiska. Inför en barnafödsel smörjde man t. ex. in huset med tjära för att driva bort onda andar och annan fysisk och andlig förorening.
Tjärpost. Ett originellt bruk av tjära rapporteras från Brasilien. Efter de många skogsbränderna den torra sommaren 1999 gjorde postverket sin insats för brandsäkerheten: Frimärken med tjärlukt. Resultatet blev inte det förväntade, vilket det nu kan ha varit. Folk tyckte sig känna brandrök överallt och postpersonal började klaga över huvudvärk och illamående. Frimärksserien fick läggas ner i förtid men Brasilien blev först i världen med parfymerade frimärken – andra har tagit efter.
Informationen är hämtad ifrån: http://www.shenet.se/ravaror/tjara.html
Råd till markägare:
Undvik att i möjligaste mån göra så att kör- eller släpskador uppstår över fynden. Utför inte någon maskinell markberedning eller plantering på själva lämningarna.
Tag gärna bort träd vid lämningen så att dessa inte skadas av rötterna eller när träden sedemera faller. Var aktsam om det som ortens förfäder har slitit ont med att få till.
Mer detaljerade råd kan du få av skogsvårdskonsulenterna på skogsvårdsstyrelsens distrikt – varje lämning är unik och ger speciella möjligheter att skapa en värdefull kulturmiljö!
Grundregeln är att de enskilda objekten skall skyddas vid skogliga åtgärder.
Undvik maskinell markberedning på själva lämningen.
Lämna gärna ett antal 1,3 m höga stubbar runt lämningen så den syns även på vintern.
Planera gärna lämningen som en miljö inför framtiden.
Tänk över vilka kvarvarande kulturväxter Du vill skydda och vilka trädslag Du vill gynna på sikt. Och utför de åtgärder som främjar dessa.
Lövträd och hamlade träd framhäver platsens karaktär av kulturlämning.
Gör gärna lämningen mer synlig genom att ta bort något extra träd invid lämningen vid röjning och gallring.
Våra skogar är fulla av spår som föregående generationer lämnat efter sig. Skogen är därför en del av det oersättliga historiska arkiv som finns. Bevara detta arkiv på bästa möjliga sätt till de som kommer efter Dig!
Faktablad – Tjär- och Beckframstälning
Skog och Historia Fornminnen och Kulturminnen – Fornlämningar och Kulturlämningar … Projektet Skog och Historia visar oss var torplämningar, minnesmärken, tjärdalar, vägar, varggropar, m fl står att finna i våra marker i Kronobergs län.