Uppsatsen gjord av Anders Olofsson, i Brokhult, Anita Torstensson, i Råshult och Bosse Hjort.
De foton som saknas i uppsatsen nedan beräknas komma in under året. Tillstånd till publicering 2015.
Svedjning och Förvaringsgropar
Vårt arbete innehåller en beskrivning av rotfruktsgropar, svedjandet och lite om tekniska förändringar från medeltiden och framåt.
Vi, dvs. Älmhultsgruppen inom Skog och Historia (2004-07 ?) har vid vår inventering funnit ett stort antal gropar, omkring 50 st, inom ett område som ligger i Norra Virestad.
Bild 1 Grop
Vi har tittat på kartor från 1700-talets senare del på Enerydabys utmarker och funnit ett område benämnt svedjefällor och vi kan konstatera att vi just i detta område funnit ett 25-tal gropar. Groparna är intill 2 m i diameter (vissa något större), djupet varierar mycket från 0,4 m – 1 m och ibland djupare, några är stensatta. Runt groparna, som i regel är symmetriska finns en liten vall som kan vara intill 0,2 m bred och 0,2 m hög.
Bild 2 Gropar
Groparna ligger oftast ensamma, men ibland kan 2 st. eller flera förekomma på samma plats. Läget är mestadels på höjder i skogslandskapet, oftast närma toppen och vanligast i söderläge.
Bild 3 tecknad grop i genomskärning
Vi har dragit slutsatsen att dessa gropar är en kvarlämning för förvaring av rotfrukter och/eller potatis, som odlats i närheten av groparna för att enl., Hyltén-Cavallius ”på vintern transporteras för konsumtion lokalt eller för försäljning antingen i närbygden eller för export till omgivande städer”.
Övriga funna gropar
Rovor har odlats sedan urminnes tider
Potatis började odlas 1749 bl.a. i Skatelövs socken.
Bild 4 Grop som håller på att övertäckas
Vi har hittat en del potatisgropar beskrivna t.ex. ”7 st. tydliga potatis gropar väl samlade öster om ett grustag med diameter 1 m och 0,5-0,75 m djupa. Groparna användes till vinterförvaring av potatis. De är grävda till frostfritt djup där potatisen lades och övertäcktes noga”. (Gällinge, Idala hem.bf.). Tjugestaåsens krön finns delvis stensatta gropar troligen förvaringsgropar för potatis och rovor” (Förmodligen Närke).
Uppgifter funna på Internet: Ett flertal orter och platser med potatisgropar finns beskrivna både i Västergötland o Östergötland.
På Höö i Stenbrohults socken, Småland, finns 6-7 st gropar funna av oss och vi har funnit flera i våra hemtrakter i samma socken.
Olika namn på groparna beroende på dialekt,
Petätegravar, päragropar, potatisgropar, rovgropar, rovegravar, rovgravar.
Andra gropnamn som vi funnit: Lingropar (troligtvis gropar där man rötade lin), mjölkgropar, plundringsgropar (gravplundring)
Varför har man då förvarat här?
Bild 5 svedjeeld
Troligen är bakgrunden svedjandet, alltså brännandet av skog för att i den bördiga askan odla säd och rotfrukter. Vi har inte hittat guld eller silver och inte heller mycket skrivet material om förvarningsgroparna men desto mer om själva svedjandet.
Historiskt har svedjandet börjat för ca år 6000 sedan när stenåldersmänniskan gick från nomad till jordbrukare. Svedjandet i hela landet kan ha varit så vanligt att namnet Sverige enligt någon forskare kan härledas ur ordet ”svit” vilket är en gammal benämning på svedja.
Jämför med det gamla namnet Svitiod. Svedjebruket har i princip pågått fram till nutid och vi har hittat mängder av material varav vi använt oss av liten del.
Agrarsamhället
Omställningen från fångstsamhälle till fast jordbruksbefolkning är en av de viktigaste omvandlingarna i äldre dagar. Den pågick över årtusenden och började långt före medeltiden som snarare markerar en sista fas i den utvecklingen
Grovt sett kan man urskilja tre faser i det medeltida jordbruket.
Odlingsexpansionen fram till 1300-talet, och sedan digerdöden vilken innebar en tillbakagång av befolkningen och bebyggelsen, men också den långsamma återhämtningen under senmedeltid.
Bild 6 Inägor och Utägor
Mark som ingick i en medeltids by var, inägorna (åker och äng), och utmarkerna (utägorna), som var den mark där man samlade ved och virke, använde för bete till boskapen och till svedjeland. Det fanns en skarp gräns mellan inägor och utmarker.
Inägomarken skyddades genom hägnader, så att säd och hö inte betades av kreaturen på utmarkerna. Den bästa åkermarken sökte man i de lite högre liggande moränjordarna. De var lättare att bruka och dränera. Styva lerjordar uppodlades ej förrän fram på 1700-1800-talet. Ängsmarken skulle helst ligga så låglänt som möjligt för att få så frodig gräsväxt som möjligt. Man skötte ängarna mycket noga och röjde bort barrträd, i synnerhet gran, bl.a. för att få så god skörd som möjligt.(Kunde vi ströva omkring i medeltidens byar skulle vi möta ett våtare landskap än dagens).
Bild 7 by
Åkerbruket
Mellan vikingatid och medeltid fick bebyggelsen en framryckning, och i slutet av järnåldern och in i tidig medeltid kom många stora nyodlingar till. Folkökningen var i en expansions fas och man kom alltmer att leva i byar.
Järnålderns bebyggelse hade varit rörligare, man brukar tala om kringvandrande byar som inte var fixerade vid en viss tomt, men gruppbebyggelser började nog förekomma redan då, trots att ensamgårdarna dominerade.
Med stigande folkmängd blev utrymmet för fria nyodlingar inte lika stort som tidigare.
De medeltida lagarna speglar ett förlopp mot att nyodlingar reglerades hårdare. Så länge det fanns ett överflöd på mark behövdes inga andra regler än att den nyupptagna åkern tillhörde nyodlaren och att han inte fick nyodla på ett sätt som hindrade den som bodde bredvid.
Åkerbruket fick ökad betydelse i förhållande till boskapsskötseln under tidig medeltid.
Visst pollen är typiskt för åkermark, andra för betesmark. Forskare har dragit nytta av detta och kunnat se att i södra och mellersta Sverige var nyodlingarna mest omfattande under tiden från 800-talet fram till 1200-talet.
Kulturlandskapets resurser kunde börja nyttjas på ett mer organiserat sätt och kanske började man nu samarbeta i byarna med hägnader, djurens betesgång osv. Man kan räkna med att jordinnehavet reglerades noggrannare än tidigare och att den enskildes förfoganderätt därmed förstärktes. Kanske utvecklade man regelverk för samverkan mellan gårdarna i byn.
Under äldre medeltid omvandlades på många håll ängar på utmarkerna till gårdar med permanent bosättning men redan i järnålderns landskap går det att följa människornas inverkan på vegetationen. Mest genom djurens betande och röjningen av ängen men också av nyodlare som alltmer erövrade skogsområdena. De högg ner skogen och brände marken och vi fick ett mycket ljusare landskap. Rester av kol som blivit kvar i marken efter bränningarna har med C14 metoden daterat ett antal nyodlingar till tidig medeltid. Nyodlarna brukade ofta små gårdar, där boskapsskötseln var av stor betydelse. De som röjt mark i skogen kunde gå under benämningar som stubbebönder eller målakarlar.
Bild 8 järnskodd spade
Nyodlare tycks vara ett underskikt bland bönderna.
Under tidig medeltid infördes den järnskodda spaden vilken bättre kunde skära igenom grässvålen.
Svedjan
Hyltén-Cavallius skriver ca 1865
”Det äldsta sättet att rödja mark, vare sig för vallgång eller jordbruk, har varit med svedjande. Åkerbruket var således svedjelandsbruk, och detta nomadiska brukningssätt har inte bara tillhört den egentliga folkvandringstiden, utan bibehölls allmänt i de wärendska skogarna ännu för en mansålder tillbaka (1835). Wärendsmålet är därför rikt på hithörande ord och talesätt exempelvis: ”Skogsparken, som skall svedjas, heter en dunge eller fälledunge. Sedan han blivit fälld eller röjd, heter han fälla, rödja eller fällerödja. När fällan därefter blifvit bränd eller svedd, får hon namn af bråne, bråna, svedja, svedjefälla, smet, smetfälla eller smetsvedja. När hon slutligen blivit tillyckt med en gård (gärdesgård) af smetved eller af brända träd och stockar, heter hon lycka, smetlycka eller svedjelycka. (Marken tilltalas sålunda som han eller hon, inte den./anm. Björn Möller).
Bråna och Brånhult är säkra medeltida svedje namn. Vi äga redan i dessa enkla dialektord en fyllestgörande beskrivning öfver hela det gamla wärendska svedjelandsbruket, liksom detta enkelt förklarar tillkomsten af de ödsliga ljunghedar, som nu utbreda sig i milalånga fält öfver den gamla jättabygden vid sjön Bolmen.”
1336 omtalas svedjebruk i Västra härad och efter Dackefejden påpekar Gustav Vasa för allmogen i Västra Härad lite syrligt: ”Hade man huggit så många svedjeland som bråtar mot Gustafs trupper, då hade man ‘icke haft så stor nöd för kakorna’.”
Bild 9 Brödbak
År 1360 visar Nyköpings slottsräkningar att de tyska knektar som var inkvarterade där under en period, fick korn till bröd de första månaderna, men att det därefter ersattes av råg som de varit vana vid. Västra och Norra Sverige hörde till kornbrödsområdet långt fram i tiden, tillsammans med Norge.
Svedjerågen såddes på backar och höjder för att stå emot höstväta och vårfrost.
Därför fick peneplanets (=låglandet) skogar vara ifred för svedjebrukarna. Svedjebrukarna undvek fuktiga och regniga områden.
Smålands första kände svedjare 1336 fick rätt att göra en svedja just på Nydala klosters skog. Kyrkan propagerade för ökad odling av vinterråg, vilket gynnade svedjandet.
Under 1500 och 1600-talet spreds rågodlingen mot S och V och motsvarar expansionen för det rågproducerande svedjebruket.
Men kuperad terräng och lokalkontinentalt klimat synes ha förstärkt svedjandets intensitet i Allbo, Norrvidinge, Uppvidinge och Ö. Konga härader.
Centralbygderna och gränsbygderna i Allbo och Kinnevald härader hade obetydligt svedjebruk, de permanenta åkrarna var tillräckliga för spannmålsproduktionen. Sunnerbo härad med de skoglösa ”ryarna” (ljunghedarna) var inte inbjudande till svedjebruk.
Odlingssystemen tresäde (korn-råg-träda) och tvåsäde (säd–träda) underlättade rågproduktionen, men Värendh och Sunnerbo härader behöll sitt ensäde (säd sattes år efter år utan träda emellan) in på 1800-talet. Brödkulturen ersatte mer och mer den medeltida grötkulturen.
Bild 10 skörderskor
Rågen stackades ute på fällan och förvarades i en råglada i skogen. (1600-tal)
Socknarna längs gränsen mot nuvarande Jönköpings och Kalmar län hade alla ett intensivt svedjande medan Värendhs, centrala, västra och södra delar inte svedjade så mycket.
Gränssocknarna mot Danmark, såsom Stenbrohult, Virestad, V. Torsås, Härlunda, Almundsryd, Urshult, Tingsås och S.Sandsjö saknar nästan helt svedjebruk.
Skillnaderna mellan NÖ Värendh, som var en del av ”svedjesmåland” och de svedjefattiga områdena i V Värendh och S Värendh var stora. De har tidigare förklarats med olikheter i ytbeskaffenheten. Man svedjade höjdryggar, kullar och sluttningar, t ex i det s.k. Höjd-Värendh mot nuvarande Jönköpings län.
Slätt-Värendh som omfattar socknarna vid den dåvarande danska gränsen, är en jämn vidsträckt yta, ”det småländska peneplanet”.
Dessa uppgifter som vi funnit under detta arbetes gång motsäger våra funna gropar då vi inventerar på det s.k. peneplanet, men man kan påpeka att groparna vi funnit är på kullar och sluttningar.
Kampen på 1700-talet står mellan allmogen som vill svedja och myndigheterna som vill begränsa svedjorna.
Gärdesgårdar av trä skulle ersättas av sten. Man fick röja och svedja i åkergärde, äng och ”rätter beteshage”. Detta var ”inom hägnad”. Åker och äng var inhägnade för att utestänga husdjuren, beteshagarna för att innestänga djuren.
Utom hägnad fick man svedja för att på nytt ta upp åker och äng, för att förbättra mulbetet, och ”där överflödig skog” fanns.
Man tog efter 1734-1739 omvägen över hagarna för att uppnå det eftertraktade svedjandet. Man återupplivade bruket av gamla hagar med mulbete som förevändning, sedan svedjande man dessa hagar. Hagarna utvidgades för att kompensera brist på foder, då åkern spred sig på ängarnas och på betesmarkernas bekostnad.
Linné, om svedjorna vid den småländska vägen:
”De var kringstängda med smetvedsgärdsgårdar som bara uthärdade i 3 år. Första året sådde man rovor, andra råg och tredje året brukades lyckorna till bete för kalvar och kor. Sedan skogen bränts återstod stockar, s.k. smetved. Av smetveden uppslängdes en gärdesgård helt löst omkring fällan. Finnrågen buskade sig mot hösten och gav året därpå en hög råg som klövjades och hemfördes”. Att dagbränna eller släpa ihop ris och ånyo bränna en svedja som redan burit gröda, heter i Wärend att bära bål, bränna bål eller bålbränna. Det öppna fält som bildas genom flerfaldigt upprepad bålbränning är en ryd, och när ryden slutligen ej förmår bära annat än trälamossa (hypnum) och ljung, får han namn af en ljungryd.
Linné skriver också: ”Rovorna såddes i svedjor på ett besynnerligt sätt, som icke var trädgårdsmästare har lärt. Bonden slickade på frön, då några frö fastnade på tungan, dem han pruttade ut ur munnen på ömse sidor om sig och således sådde dem på alla sidor att den som såg mannen och icke förstod hans göromål skulle trott att han var galen”.
Baron Carl Hårleman harmades över illa medfaren granskog mellan Hössjö och norr om Alvesta till Diö. ”Av det ständiga svedjandet var matjorden så uppbränd att nakna klippor och ör utgjorde jordmånen. Marken var överdragen av hörtorr rödgrå ljung. En lika så viss som bedrövlig påföljd av en ofta övergången svedjeeld”.
Hårlemans avsky för svedjor förmådde honom att skriva till Linné (som inte fördömt svedjan, utan som tvärtom gillade den), och fodra att han skulle ändra ståndpunkt, och skriva om avsnittet i boken om Skånska resan. Linné var i underläge och boksidan där svedjandet berömdes togs bort i boken på order av överhögheten.
Födan
Kornet var det viktigaste sädesslaget under medeltiden. 1/10-del av odlingarna var råg men den ökade kraftigt under senmedeltiden mycket p.g.a. svedjebruket. På svedjorna växte rågen bra. Havre och vete odlades endast i små mängder. Hästarna utfodrades vanligen med korn. Man odlade också ärtor, bönor och kål till mat samt hampa och lin till bl a rep och kläder.
I det medeltida Sverige var kornet det viktigaste grödan. Den användes till gröten och till det ojästa brödet. Man bakade tunnbröd vilket inte krävde någon ugn utan det kunde bakas över öppen eld på flata stenar, eller i askan direkt. Tunnbrödet kunde förvaras länge. Att odla råg, jäsa brödet och grädda det i ugn är en teknisk utveckling som växte fram under medeltiden. Grötkulturen fick gradvis ge vika för brödet. Rågbrödet kom från det medeltida Europa, via Danmark, Tyskland och de baltiska områdena.
Förnyelser
Det var inte bara brödbaket som förändrades under medeltiden, dikningen gjorde det möjligt att odla där det varit fuktigare jordar.
Bild 11 harv och årder
Årdret fick en bill av järn, som gjordes längre och tyngre och kunde därmed bearbeta trädan bättre och djupare. Man började tillverka hästskor.
Men kanske underlättades det tungarbetade malandet till mjöl, av alla de kvarnar som byggdes i vattendragen och som avlöste handkvarnen, som trots allt fanns kvar i bruk ända in på 1800-talet. Vattenkvarnen är känd från 1200-talet i Sverige. Även hjulkvarnen och väderkvarnen introducerades under medeltiden. Den enklaste vattenkvarnen är skvaltan som under medeltiden ibland kallades bäckakvarnen.
Äganderätten till kvarnströmmarna kunde vara uppdelad i ett antal individuella andelar. Även strömmar som inte var bebyggda med kvarnar tillmättes värden. Rätten till strömmar kunde köpas och säljas oberoende av den angränsande jordegendomen. Kvarnar kunde arrenderas ut och pantsättas. Ägandeformerna tyder på att det enskilda ägandet dominerade klart över kvarnar som ägdes samfällt av byalag.
I Finland spelade svedjebruket en mycket större roll. Deras teknik att svedja var mer utvecklad än den svenska. Finnarna svedjade på storskogen, medan de ytor som användes i Sverige var mer begränsade. I Finland barkades träden flera år i förväg för att torka ut innan de brändes. Detta förutsatte alltså en längre planering. När finska nyodlare i tusental invaderade Sverige på 1500-talet förde de med sig denna teknik.
Bönderna
Nyodlare på utmarkerna förfogade ofta över mindre resurser än andra bönder. Det var långt ifrån jämlikt utan tydliga skiktningar bland bönderna.
Bild 12 Plöjning med oxar
Tiondet är en sådan visare. Medelstora bönder på 1420-talet betalade ungefär 3 gånger så mycket i tionde som de bönder som erlade minst i skatt och vissa storbönder betalade ungefär dubbelt som mellangruppen.
Att skapa ny betesmark var ett av de viktigaste syftena med svedjandet. Barrskog byttes mot björk under vilka det blev bättre bete. Det gällde att hålla tillbaka granen som trängde undan lövet och som gav extra tillskott till fodertäkten. Den lövträdsbärande marken, ängen var eftertraktad.
Boskapsskötseln
Bild 13 gris
Kreaturen var mer småväxta och gav mycket lägre avkastning än i våra dagar, men var nödvändiga för försörjningen. De representerade en stor del av bondens förmögenhet. Ett tamsvin beräknas ha vägt 40-50 kg, vilket kan jämföras med 200-300 kg idag.
Pollenanalytiker har visat att boken under högmedeltiden sträckte sig ända upp i Värmland, Västmanland och Uppland. Svinen som påminde om vildsvin var förmodligen helt utegående. De fick hitta sin föda själva, och åt ek- och bokollon, fallfrukt, och bär. Skogen värderades efter hur många svin som kunde hållas där. (”En sju svina skog”). De ollonbärande träden skyddades i medeltidslagarna, och då särskilt eken. ”Om en man har sin rätta väg genom ollon- eller nötskog, må han saklöst plocka så mycket som ryms i hans hatt eller i hans vante till tummen, utan att detta skulle kallas tjuvnad.” Tog han mer så var det straffbart!
Det antalet djur bonden kunde hålla sig med bestämdes av hur mycket hö och annat vinterfoder han kunde samla in. Lövtäkten tog vid när slåttern var avslutad, man hamlade träden för att få en rikare skottbildning och därmed större lövskörd. Även om djuren svältföddes gick det åt stora mängder vinterfoder. Kanske gick hästar, får och getter ute året om. Vass och lavar kunde också nyttjas.
Och som Olaus Magnus, (senmedeltida skildrare av folket) skriver:
”Befolkningen arbetade som myror för att under sommaren samla löv och kvistar, telningar och skott, mossa och bark, allt för att förebygga att kreaturen dog under vintern.”
Hyltén-Cavallius skriver om svedjandet:
”De sädesslag, hvilka ifrån uråldriga tider blivit hos oss odlade på svedjeland, äro i första rummet rovan och kålroten. Dessa växter tillhöra så naturligen vårt luftstreck, att deras olika arter sällan dröja att infinna sig, varhelst en gammal skogsmark blir svedjad eller uppbruten. Med dess större lätthet lämpa de sig för en konstlös odling och vi hafva i det föregående uttalat vår mening att de såsom kulturväxter gå tillbaka i den avlägsnaste tid.
Rofveodling på svedjeland blir och omtalad i våra äldre handlingar och de gamla domböckerna tala på många ställen om Rofvefällor, rofverödjor, rofvelyckor och rofvetäppor. Ännu på 1740- talet voro de så allmänna att i Kinnevalds södra fjerding knappast gafs en bonde som icke hvarje år förde några klöf med rofvor till de södra städerna
Man plägade då förvara rofvorna öfver vintern, nedgräfda i någon torr sandkulle eller s.k. rofvegraf. I en senare tid har rofvan blifvit undanträngd af jordpäran eller potatisen, men odlas ännu allmänt. Rofvemos eller rotastamp äfven kallad gubbastönja, är än idag en Wärendsk nationalrätt, liksom rofvevälling, kålrotavälling och purravälling.”
Ur Axplock ur Örkeneds historia
Från en Svedja i Örkened i norra Skåne på 1800-talet.
Bild 14 Ärjekrok och fällekratta
Skogen fälldes och kvistades. Det användbara virket togs till vara, medan det övriga samlades i gläntans mitt (lyckan) där det fick ligga och torka. Man antände mot vinden, varvid den uppkomna hettan bildade en lokal luftström från skogen mot centrum av svedjan varvid man minskade risken att den intilliggande skogen antändes. Svedjan tändes som regel på senvintern eller tidigt på våren då solens värme torkat upp kvistar och ris men marken ännu var fuktig. I Örkened förekom även att man anlade drabrännor på så sätt att man drog glödgade trädstammarna över svedjemarken med hjälp av en ”drabrännekrok”. Namnet för svedjebruk i Örkened var: kylnarönning.
På senare tid (1800-tal?) odlades första året potatis i lyckan.
Man lade ut potatisen en och en ovanpå marken och höljde över med löv och ris och förkolnade rester av vegetationen. Var det mycket sten sattes ett rovefrö istället för en potatis och man kunde därmed blanda rotfrukter efter terrängens art.
Svedjan odlades som regel i tre år och samtidigt som man plockade upp potatisen, krattades rågen ner. Vårens intensiva tid kallas ”våranden”. I april sådde man, sedan kom vårfriden och då var det ej tillåtet att instämma någon till tinget.
Kuriosa
Normalt odlades en svedja tre år, därefter fick den bli betesmark. Det odlades vanligen först rovor och kålrötter sedan råg och därefter bete.
1921 sista svedjan i Klöxhult (del av Älmhults tätort idag)
1923 var sista svedjan i Torpa
1918 sista svedjan i Älmhult
1930 sista svedjan i Kalvsvik
men Oskar Karlssons bråna i Runnemåla tändes sommaren 1937 vilken antagligen är den sista i vårt land.
Källor
Carl von Linné: Skånska resan
GO Hyltén-Cavallius: Wärend och Wirdarna
Johan Söderberg: Sveriges ekonomiska och sociala historia
L O Larsson: Skogen och smålänningen
Örkened Hem.bf: Axplock ur Örkeneds historia
Tillägg:
Under bild 6 / Ängsmarken: Granen betraktades som skräpväxt utan nytta och jordförstörare, den brinner inte heller stilla på grund av kådan.
Under bild 8: (Marken tilltalas sålunda som han eller hon, inte den./anm. Björn Möller)
Under bild 11: Innan ådren användes så användes hacka. Första ådren gjorde bara en grund fåra, därefter förstärktes ådret med järn och då gick det att få djupare fåror. Så småningom, 1800-tal, kom ådret som även vände ner jordsvålen.
Under bild 12: Översätt till pengar så blir det lättare att förstå! (Tiondet är en sådan visare. Medelstora bönder på 1420-talet betalade ungefär 3 gånger så mycket i tionde som de bönder som erlade minst i skatt och vissa storbönder betalade ungefär dubbelt som mellangruppen.)
Under bild 13: Tog han mer så var det straffbart.
Under texten Kuriosa: På senare tid, 2000-talet har man praktiserat svedjeeldning i studiesyfte, i första hand görs det på vissa naturreservat