Engaholm i modern tid, från 1950

Förutom jord och skogsbruk finns en verksamhet som inte får förringas nämligen verksamheten med vilt. Omfattningen av detta är relativt stor då godset har heltidsanställd personal med bland annat viltvårdare vilka sköter jakt och uppfödning.

En viss konflikt har sedan länge funnits mellan ”Baronen” och Alvesta kommun, men kommunen har trots allt kunnat förfoga över mark till både motionsslingor, ridhus och badplats vid sjön Spånen.

Inplantering av fasaner skedde utan protester från de närboende, vilka utan svårigheter kunde hämta söndagsmiddagarna direkt från naturens skafferi. Medan inplanteringen av kaniner för godsets skjutglada gäster föll däremot inte i så god jord hos de närboende, då deras trädgårdar skövlades på grönsaker och blommor. Rådjursutfodringen vintertid gav resulterat att det periodvis fullkomligt svämmade över med rådjur inne i de närliggande villaområdena vilket naturligtvis inte heller uppskatades av villaägarna. Det senaste viltet som kommit fram till bebyggelsen, nämligen vildsvinen, har också de spridit olust bland medborgarna. Det är dock troligt att både rådjur och vildsvin gjort sitt intåg i de välansade trädgårdarna förr eller senare vare sig med eller utan Engaholms gods medverkan.

Dessutom har godsets stora områden blivit rekreationsytor för friluftsintresserade. Allemansrätten gäller visserligen, men inte för fordon, men som besökare ska man tänka på att det inte är bara rättigheter utan även skyldigheter som gäller. Idag finns det vägbommar över varje liten skogsväg för att förhindra obehöriga fordons tillträde, godsets ägare vill helst inte se någon obehörig på de små vägarna runt gården. Men en ökande fritid för samhällets medborgare, ökar trycket på samhällets närliggande rekreationsytor, inräknat Engaholms marker. De små pittoreska småvägarna har börjat brukas av fritidscyklister och bl a motionerare. Det kunde till och med hända (då på 1950-talet) att de tog sig ett dopp i den långgrunda sjön Salen vid Engaholms strand, men detta blev för mycket för godsets baron, vilken fyllde den lilla stranden med sten. Ogenhet är ett ord som väl stämde in på den dåvarande baronen på Engaholm.

Kristofer Kabo, Växjö

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

 

Engaholm, dess historia

Engaholm, stundtals även skrivet Ängaholm, är ett gods beläget vid östra stranden av sjön Salen, utanför Alvesta i Aringsås socken, Allbo härad i Kronobergs län.

De ägor som så småningom kom att utgöra godset ägdes under medeltiden av ätten Trolle och kom senare att tillhöra medlemmar av bland andra ätterna Bååt, Sparre och Rosenhane. Under 1700-talet förenades de olika ägorna under det nuvarande namnet av generallöjtnanten och landshövdingen, friherre Anders Koskull (1677-1746), vilken vid sin död gjorde egendomen till fideikommiss. Som Anders Koskulls egen son avlidit före fadern gick fideikommissen via en dotter över till hennes make Anders Gustaf Koskull (1727-1766), tillhörig en närbesläktad ätt med samma namn. Bland senare innehavare av fideikommissen finns riksdagsmannen Anders Koskull (1832-1883).

Engaholm gick därefter i arv som fideikommiss inom ätten Koskull fram till 1975 då den dåvarande fideikommissarien, kammarherren Anders Magnus Koskull (1907-1995) upplöste fideikommissen och sålde godset till sin brorson, Johan Koskull (född 1938).

Till Engaholm hör markägor omfattande 6 200 hektar spridda över ett flertal socknar. Taxeringsvärdet uppgick 1975 till 13 150 000 kronor.

Kordinater: 56°52′46″N 14°34′02″E / 56.8794°N 14.5672°Ö

Källa: Wikipedia, 2014

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

 

Engaholm, efter 2000-talet

Stor markaffär klar mellan Alvesta kommun och Engaholm

Pressmeddelande  •  2008-06-10

Efter flera års diskussioner och förhandlingar är nu en större markaffär mellan Alvesta kommun och Engaholms gods klar. Affären innebär att Alvesta kommun får tillgång till ca 125 hektar inägomark och ca 15 hektar vattenområde i det s k Spåningslandaområdet. Den omfattande markaffären innefattar dels köp av olika markområden och dels att parterna byter mark med varandra.

Kommunalrådet Robert Olesen är mycket nöjd med affären: ”- Genom förvärvet av Spåningslandaområdet skapas förutsättningar för en expansion av Alvesta tätort österut och upp mot väg 25. I det nya området kommer att finnas utrymme för attraktiva bostäder, men också för näringsverksamhet av olika slag.”

Johan Koskull på Engaholms godsförvaltning är också nöjd: ”- Vi får nu en rationellare fastighetsindelning och gränsdragningen mellan olika markområden blir klarare. Samtidigt känns det givetvis från vår sida bra att kunna bidra till Alvestas utveckling. Det finns ju en 100-årig tradition av samarbete mellan Engaholm och Alvesta kommun och den här affären är ytterligare ett exempel på detta.”

Källa: Alvesta kommun och text av Kim Lindstedt, Informatör, 0472-151 92. Kim.lindstedt@alvesta.se

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

 

Prisad viltsamverkan, ca 2014

För tre år sedan låg Alvesta grisigt till. Åker och vall vändes upp och ned. Trädgårdarna jordfrästes. Lokaltidningen hade till och med en särskild vildsvinsreporter. Rötmånadshistorier om attackgrisar spreds över bygden.

– Det var ställningskrig mellan jägare, jordbrukare och villaägare, berättar Anders Koskull som driver det 6 000 hektar stora Engaholm strax utanför Alvesta. Jag var tvungen att hitta en lösning. Förutsättningen var ett trepartssamarbete med en levande dialog – nyckeln var att hitta en ny jaktarrendator som ville samarbeta. Ryssby Naturbruksgymnasium fick arrendet och vändningen kom. Skolan lanserade utfodringsplan och åtling, stängsel och skjutgator. De jagade runt samhället för att störa bort grisarna.

De nya jägarna togs emot med öppna armar. Även av jordbrukaren på Engaholm, Willy Svensson. Nu kunde han kartlägga problemställena och tillsammans med Ryssby planerades utfodringsplatser i skogen för att styra bort grisarna från grödan. Dessutom kartlades grisarnas rörelsemönster. Ett hundratal meter innanför problemställen anlades åtelplatser. – På det sättet skjuter de snabbare bort problemgrisarna, säger Willy Svensson nöjt. De stör också ut dem från områdena nära åkrarna genom hundjakt. När det är hundförbud i markerna bandar de med hundarna. Vittringen verkar avskräckande en tid.

På åkrarna ska det vara otäckt att vara gris. Framför allt då tjälen går ur marken, samt under sådd och mognad. Då är det viktigt att det istället är lugnt och fridfullt i skogen, med tillgång till foder. – Nu på våren ringer jag i god tid innan ska jag så, säger Willy. Då hinner jägarna förbereda sig. Skjutgator på sex eller 12 meter ordnas runt vissa åkrar. De förses med eltråd på 30 och 60 centimeters höjd. Gatornas bredd anpassas efter Willy Svenssons slagredskap, så att han effektivt kan hålla rent.

– Vi behöver både elstängsel och vakjakt. Vildsvinen lär sig snabbt att bryta strömmen om de ostört får gå och böka vid stängslet – de bökar jord över tråden. Eller också lär de sig att det är värt en elstöt för att få vete till middag. Men ofta stoppar de till lite innan stängslet och då smäller det förhoppningsvis, säger Willy Svensson. Det är viktigt att hålla dialogen. Grisarna ändrar beteende. Då måste vi också ändra taktik.

Åtgärderna är förstås inte gratis. En åker på 10 hektar kostar cirka 1 000 kronor per hektar att skydda med stängsel och slagning av skjutgator. Mindre arealer blir förstås dyrare per hektar. – Det är investeringar, underhåll och förlorad arbetstid, säger Willy. Jamen, lite gris är väl roligt att ha, brukar folk undra. Nej, säger jag då. Det är tufft som det är att vara jordbrukare.

– Det finns tre viktiga ledord i det här arbetet – dialog, kompromiss och samverkan, säger Anders Koskull. Ryssby kan inte bedriva jakten precis som de vill, Willy kan inte få full utväxling på sina åkrar och jag kan inte få fullt arrende. Men det är så här vi får det att fungera. Vi maximerar värdet för alla inom de givna ramarna.

I våras fick RyssbyGymnasiet, Anders Koskull och Willy Svensson dela Svenska Jägareförbundets Viltvårdspris för sin framgångsrika samverkan. – Särskilt roligt var det att Willy som inte är jägare fick priset, säger Anders Koskull. Det ger hopp om bättre samverkan framöver – och det kommer att behövas.

Sverker Johansson

Källa: Skogssällskapet

-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-o-

 

Lyckad viltexkursion på Engaholm Kan viltbruket balanseras med jord- och skogsbruk på fastigheten? Det var temat för en välbesökt exkursion om viltförvaltning som Skogssällskapet och Jordägareförbundet anordnade på Engaholms gods i Småland. Carl Pfeiff, Skogssällskapets välkända viltförvaltare och ansvarig för samordningen av skog och viltbruk åt allt fler kunder, höll i programmet tillsammans med affärschef Klas Gustavsson och markvärden Anders Koskull. – Det är glädjande att intresset för viltvård ökar igen. Det är ett lönsamt sätt att minska skadorna, säger Carl Pfeiff.

Goda råd ur den nya skriften ”Vildsvinsförvaltning i samverkan”, som Jordägareförbundet, Jägareförbundet, LRF, Polisen, Kennelklubben och Yrkesjägarna har arbetat fram:

Inventera vildsvinen. Skaffa gemensam syn på antalet. Utred skadorna – var, när, hur och hur ofta? Utfodring är till för att styra bort vilt från odling, vägar och bebyggelse. Lägg inte ut mer foder än att det äts upp på ett par dagar. Enbart vegetabiliskt foder. Skapa en gemensam avskjutningsfilosofi och en plan för vilka jaktmetoder som ska användas. Utbildning för att öka kunskaperna. Samverkan är nyckelordet.

Du kan ladda ned rapporten på www.jagareforbundet.se under Policys. Mer läsning: Carl Pfeiff, Skogssällskapets viltförvaltare, ger sina bästa tips om balanserad vildsvinsförvaltning i Skogsvärden 3/2008 här på www.skogssallskapet.se.

Källa: Skogssällskapets hemsida och Carl Pfeiff